Om boken: år / Han dök upp från ingenstans i baren bredvid - naken, blåögd, glödande med blått och vitt ljus, med en silverhammare på hans muskulösa axel. Jag, Sylvia Hope, borde redan då ha insett att det här var skräp. När han tyst lämnade baren trodde jag att jag aldrig skulle se honom igen. Naken cosplay? Drucken argument? Jag antar att jag aldrig skulle ha vetat. Tills jag på vägen hem såg honom igen, slåss med en annan kille i parken precis bredvid mitt hus. Sedan blev det blixtar, glödande ögon, och killen han slogs mot verkade förvandlas till en jätteorm. Jag börjar redan undra om de halkade något på mig i baren. Och ändå tar jag Thor till mitt hem, där han säger att han är en gud. Åh, och tack vare en annan ormgud vid namn Jormungandr, placerades någon sorts magisk artefakt i min hals, och det finns en god chans att jag dör snart om inte någon kan fixa det, väldigt snabbt. Underbar. Samtidigt stirrar Thor ständigt på mig och fan, hur stirrar den här killen. Faktum är att det inte alls är rättvist att kunna se ut så, speciellt med de ögonen. Jag vet att det inte kommer att bli något av detta. Jo, det vill säga, han är en gud, och jag är en tekniknörd och kan knappt skrapa ihop tillräckligt för att hyra en lägenhet. Och nu finns det hela det här jag-kan-dö-tack vare hans galna Asgardian-familjegrej. Men vi stöter på varandra när han försöker rädda mitt liv, och det blir svårare och svårare att låtsas att de enda gnistorna mellan oss kommer från hans hammare..